Dit vindarna blåser

Den bjärta kulören på fasaderna är som solens strålar som passerar genom en burk vildhonung. De skiner likt eldslågor, ger en smak av temperamentet likt den i cajun-trädets frukter. Dessa orangea hus är de byggnader som fått fritt spelrum att sprida sin eufori och glädje i städerna. Låt säga, de är de enda färgade frukterna i staden. De ser ut att ha tryckts in mellan sina betydligt högre "syskon", vars fasader går i nyanser av grått och svart. De orangefärgade husfronterna, med sina fluffiga, gräddvita stuckaturer, tycks vilja attrahera fotgängarna som passerar på trottoaren. På en bänk, framför en av dessa bakelseliknande skapelser, tidigare bebott av Leo Pastel, och under en period av Ana Maria Pereira, föreställer jag mig deras liv tillsammans. En relation som kom till att bli en legend i staden där huset låg.

*

Hösten var i antågande när byborna i den lilla kuststaden fann en ryggsäck med broderade fåglar och katter på. Den låg på en granithylla som oceanens krafter slipat under århundraden. Inuti ryggsäcken, väl försluten i ett fack, låg en hopknycklad, brun pappersbit som var anfrätt av väder och vind. Lappen hade knappt läsbara bokstäver:

"Jag heter Ana Maria. Jag och mer än tio miljoner i mitt land har samma namn. Mitt efternamn är Pereira. Det är det vanligaste efternamnet i landet. Jag är inte lång, inte kort. Min kropp är inte fet, inte tunn. Bara en kropp. Jag accepterar det. Mina ögon är grå. Min hud gillar inte solen. Mina läppar saknar läppstift. Jag är lugn. Jag går mycket. Trottoarerna vill inte lämna mina fötter. Jag går inte snabbt eller långsamt. Ibland finns det hinder på trottoaren. Därför ser jag alltid framåt för att upptäcka dom. Affärer, restauranger, kyrkor och parker finns inte för mig. Men jag tror jag går förbi många. Att känna igen ansikten är svårt. Men det spelar ingen roll. Jag har inget intresse av andra människor. Jag ser bara katter. Det finns inget så sött som en katt. Dom är mysiga. Jag ser också lila och röda blommor. Jag gillar orkidéer bäst. Jag hör fåglarna. Dom sjunger för mig. Jag växte upp på landsbygden. Mina föräldrar hade en liten gård i en by. Där bodde 2000 personer. Alla kände alla. Mina föräldrar var tvungna att arbeta med andra saker än på gården. De arbetade varje dag. Började tidigt och slutade sent. Jag gillade det. Efter skolan fick jag några timmar ensam hemma. På kvällarna lagade min mamma middag. Då var hon alltid tyst. Värmen från grytorna gav henne aldrig spisrosor. I vardagsrummet satt min pappa. Han rökte och tittade på fotbollsmatcher varje dag. Det är sant. Han gjorde ingenting annat än rökte, drack öl och tittade på TV. Jag lämnade byn när jag slutade skolan. Då var jag 16 år. Jag visste inte vart mina steg skulle ta mig. Jag saknar ingenting från livet på gården. Förutom katten jag älskade. Hon hette Niña."

*

I delstatens största stad fanns tio stadsdelar som fungerade som små städer, var och en hade sitt lokala liv. Varje kvarter tycktes ha en osynlig gräns som få av de boende överträdde. Inom detta område hälsade invånarna alltid på varandra med ett "Hej", ett "God morgon" eller med frågan "Allt väl?" I en av stadsdelarna var det ingen som missat kvinnan som varje dag vandrade längs gatorna, passerade över torg, vilade på en parkbänk och när kvällen kom var hon spårlöst försvunnen. Det var ingen av de boende som såg henne beskåda byggnadernas arkitektur, ingen som såg henne spegla sig i ett skyltfönster och inte heller någon som såg henne inta någon måltid. Man tyckte att det vilade ett mystiskt skimmer över henne. Om det var rädsla för det nya, eller om det var nyfikenheten som spirade blev aldrig något man snackade om sinsemellan. I alla fall verkade hon vara annorlunda, ja, lite konstig tyckte man, så frågan som ständigt hängde i luften handlade om vem hon var. Mystiken runt hennes person gick över i osäkerhet. Det gjorde att invånarna passerade henne samtidigt som man började rota i sin väska, vred på huvudet för att se vad som hände på andra sidan gatan eller fortsatte att fokusera sin blick rakt fram. Som ett försvar för den spirande nyfikenheten hävdade man att om man inte visste mer om henne så kunde man inte heller släppa in henne i stadsdelens gemenskap. Men en dag i slutet av maj samma år saknade gatan hennes fotsteg.



Var det vindarna, eller kanske en högre makt, som hade tagit henne till staden vid kusten? Det var orten där den jämna rytmen i dyningarna bröt mot kustremsans klippor och som tuggade i sig den sandstranden centimeter för centimeter; orten där ockrafärgen och kalkmålningen på fasaderna flagnade; orten där havets sälta tog sig in i skrymslen och vrår och blev jordmån för fukt och mögel. Som alltid i slutet av maj började vinterns råa kyla bita sig fast, regnet forsade ned och vinden pinade sig in mellan husen. Träden stod kala, grenar bröts och tegelpannor lämnade taken. Invånarna i staden valde sådana här dagar att hålla sig inomhus. En av dessa dagar, med storm och regn som gick till mannaminne, tog Ana Maria sig fram längs gatan som om det var en dag vilken som helst. Hon omgärdades av byggnader på fem, tio och femton våningar utan att lägga märke till dem. Hennes nötta basttofflor kryssade mellan vattenfyllda bärkassar, rullande plastflaskor och fladdrande stycken av markisväv. De nedfallna löven, de krossade tegelpannorna och plåtstyckena från taken utgjorde inte heller något hinder för henne. Långt därframme, mellan de fallosliknande huskonstruktionerna, kallade ett hus med bara två våningar på hennes uppmärksamhet. Huset såg ut att ha pressat sig in mellan sina högre styvbröder och systrar med sin lysande orangea fasad. Framför skapelsen ståtade två apelsinträd fullt beklädda med glansiga, mörkt gröna blad som avgav en svag doft av citrus. Överraskande nog, hade inget av bladen lämnat grenarna och på trottoaren framför huset, fanns inte några ditblåsta föremål. Ovanför dess entrédörr, på andra våningen, löpte en balkong. Under dagar med behagligt väder öppnade ägaren de vitmålade, spröjsade dubbeldörrarna som ledde ut till denna terrass. Fasadens fönster var symmetriskt placerade. Karmarna och bågarna som ramade in fönstren var som vänliga, luftiga sommarmoln, de massiva fönsterjalusierna blänkte också de i oklanderligt vitt. Takfotens stuckatur tycktes vara täckt med lager av chantilly. Plåttaket slutade med ett minimalt torn på vilkets topp en elegant tupp vakade över allt och alla. Ett gjutet dörrhandtag prydde dörren och mitt på den glänste en fastskruvad mässingplatta. På denna namnskylt var ett namn skrivet med typsnittet Brush Script M. Namnet var Leo Pastel.

*

I Leo Pastels hus fanns en hemlighet. Det var en anteckningsbok i vilken hans mamma hade skrivit en minibiografi om honom:

"Jag kan inte påstå att min son är söt som en chokladbiskvi, trots att hans namn är Leo Pastel. Hans näsa med den droppliknande spetsen på nästippen fyller en stor del av ansiktet. Den breda munnen bryter ansiktets skönhet, men leendet med den bländvita tandraden är intalande. Hakan är markerad och täckt med ett välansat skägg. Alltefter att åren har gått ser hans axlar ut att sträva mot att bli ett med huvudet. Om somrarna gillar han att packa liggunderlag, handduk och en iskyld vattenflaska - något ätbart tar han aldrig med sig - för att bege sig till sanddynornas paradis och låta den nougatfärgade huden få en brunare ton. Den ljusa linjen av guldhalsbandets skugga blir som en måttstock på mängden sol kroppen fått njuta av. Sina byxor, shorts och skjortor tvättar han alltid med dubbla doser blekmedel. Sedan pressar han de torra kläderna med kraftig ånga. För att vara ärlig skulle jag som mor vilja säga: han är inte vacker, möjligen fulsnygg, men som tur är, är han både genial och kreativ."



Stadens invånare mindes väl den dagen då tre lastbilar blockerade trottoaren och delar av gatan framför det orangea huset. Efter bara några timmar var det allmänt känt i staden att Leo Pastel hade flyttat in i sin nya bostad. Utan att veta, fantiserade invånarna om husets rum och detaljer. Pratbubblor fylldes med en vit skinnsoffa med tillhörande marmorbord i rubinfärg, inramade speglar med fasettslipning i massiva ramar med förgylld intarsia och antika kinesiska urnor på rokoko-byråer. Man föreställde sig också handknutna iranska mattor som vilade tungt på de exklusiva trägolven med motiv av klängväxter, språkande solar och tigrar som jagade på savannen. Det enda invånarna hade sett med egna ögon var den tjeckoslovakiska kristallkronan som lät sig beskådas av förbipasserande om kvällarna när den spred sitt ljus över salongstaket. Stadsborna var säkra på, även om de inte kunde verifiera det, att badrummet hade desinficerats. På marmorhyllan stod eau-de-cologne-flaskorna på parad tillsammans med deodoranterna medan tandborstar och andra hygienartiklar förpassats till ett skåp. Kanske hade han också ett kassaskåp i badrummet som i så fall skulle vara väl placerat bakom en spegel, en handdukstork eller under en klinkerplatta. Oavsett vilket, så fanns det inget behov av att spekulera om vad som fanns i boxen, men det ryktades om att det kunde vara diamanter, guld och pengar. Medborgarna bestämde sig för att i skilda garderober hängde skjortorna, shortsen, jackorna och kavajerna medan Stetsonhattarna i merinoull och halm tillsammans med slipsarna fanns i ytterligare en. Likt ett pussel hade en bit av Léo Pastels bakgrund fogats till en annan av invånarna. Vad man visste om honom denna dag var om hans familjebakgrund och att han varit VD och senare ordförande i några multinationella företag. En ytterligare pusselbit talade om hans förmögenhet i såväl pengar som i placeringar på landets och USA:s börs. Vad man inte visste något om, var om hans kärleksliv. Om han nu hade ett kärleksliv.



Efter lunchen denna dag, när ovädret drog över kuststaden, vilade Leo Pastel stående på andra våningen i det orangea huset. Idag hade han ätit senare än vanligt, men som alltid var rutinen under måltiden att på linneduken stod de två kandelabrarna, där låg besticken i silver tätt intill – men inte under - den franska tallrikens bräm. Rätterna var tre, vinglaset hade fyllts på två gånger med rött vin av kvaliteten "reserva". Och även om han var en god analytiker och källgranskare var han säker på, och som vissa studier visade, att rött vin var bra för hälsan. Lunchen avslutades med en espresso som han också visste var full av antioxidanter. Med säkerhet hade det varit på sin plats att stadsfolket hade fått vara delaktiga i dessa rutiner istället för att pratmakarna i staden hade fått fortsätta att spekulera.

Stående mellan de två draperade gardinerna kunde han se vad som (inte) hände utanför sitt hem. I den sena eftermiddagen tyckte han sig känna att det vilade en sorg över staden som just hade drabbats av stormen. Då såg han i fjärran något som verkade röra sig. Först var det bara en antydan till silhuett, men efter hand blev det tydligt att det var en mänsklig varelse. Leo Pastel såg en kvinna. Hon var ensam. Hennes gång längs gatan var stabil, men långsam, och hon föreföll omedveten om risken att bli träffad av något som lämnat ett tak eller ett träd eller att bli omkullvält av vindens kraft. "Om några minuter kommer den där människan att passera framför mitt hus", tänkte Leo Pastel. Och det var vad som hände, men hon passerade inte, hon stannade framför det orangea huset, ja, mitt framför ekdörren. Där stod hon som fastfrusen och förvånade sig över den skönhet hon hade framför sig. "Det måste vara en gåva av Gud, en sådan underbar skapelse", sa hon för sig själv, "Det är som en apelsintårta med ett ljus i mitten". Beundran av huset verkade gjuta fast hennes fötter i trottoaren men den avbröts av att dörren öppnades och en prins dök upp.

Varför Ana Maria fick audiens att träda in i det orangea huset tänkte hon aldrig vidare på och Hr. Pastel själv lyckades inte heller skapa någon klarhet i varifrån ingivelsen kommit om att bjuda in henne. Inte heller medborgarna i staden förstod vad som låg bakom så skvallret tog ny fart för att rekonstruera ett händelseförlopp. Som utan att tänka sig för, eller på något sätt reflektera över det, hade Ana Maria passerat in genom dörröppningen, och han hade slutit dörren bakom henne. Han presenterade sig med sitt namn varvid hon lät orden "Jag heter Ana Maria. Ett nöje" komma över läpparna. Som bagage hade hon en ryggsäck med broderade katter och fåglar som spejade. Väl inne i entréhallen antog hennes ögon tefatsstorlek, hakan blev till ett med halsen och i ett uppfyllt tillstånd följde två ord på de sex hon sagt dessförinnan: "Vilken prakt!". Därefter sades inte ett ord.

Dagarna gick och tillsammans frukosterade de, intog lunchen mitt på dagen och när kvällen kom dukades middagen upp. Under måltiderna saknade Ana Maria såväl ord som innehåll för att sätta samma en fras vilket passade Leo Pastel väl eftersom han alltid haft för vana att avnjuta måltiderna under tystnad. En skulle kunna säga att om en nål hade fallit till golvet skulle det uppfattas som att en bomb hade slagit ned. Leo Pastel frågade aldrig Ana Maria hur hon trivdes även om han uppfattade det som att hon var nöjd. Och det var också han. Ana Maria mindes föräldrarnas ord från tiden när hon var barn: "Det är viktigt att hjälpa varandra. Och även om jag aldrig såg dem göra det så tycker jag att det låter rätt ". Dagarna under de kommande åren fylldes av grytor som puttrade och degar som jäste, av kläder som efter tvätten skulle pressas för att få galgar att bära upp dem och av rengöringsmedel för golv, fönster, sanitetsporslin och väggar. Hon var uppe med tuppen och gick till sängs när mörkret sedan länge hade lagt sitt täcke över det lysande huset. Paret lämnade sällan bostaden, men när det hände blev hennes promenad en studie av hans ryggtavla. Livet här, ja livet tillsammans, accepterade hon utan leende, utan tårar.



Det var en sommardag. Ur sin garderob valde Leo Pastel en hatt med ett brett brätte och ett par solglasögon som täckte en stor del av ansiktet. Det var som om dessa val skulle ge honom en känsla av att vara inkognito, eller kanske var det för att han skulle slippa att se vad som försiggick omkring honom. Om detta var en sanning eller inte blev aldrig fullt utrett. Efter att ha utfört sitt uppdrag kom han i en taxi, den bromsade in och stannade på andra sidan gatan, mittemot de två apelsinträden. Chauffören tog sig smidigt ut från förarplatsen och öppnade passagerardörren. Leo reste sig från bilens skinnsäte, satte ned fötterna på trottoaren och blev sedan stående där. En diskret nick till chauffören blev ett tack för körningen. Därefter korsade han gatan. Strax efter mittmarkeringen kom Mercedesen. Leo Pastel dog omedelbart.

*

Olyckor händer, tänkte Ana Maria, utan att tårar rann nedför kinderna och utan att hon drog på smilbanden. Under den tid som följde fick huset fick sin fortsatta omvårdnad av henne. Hon tog en dag i taget i den tystnad som fyllde huset och dess närmste omgivning. Minnena från tiden tillsammans med Herr Pastel var inte många, även om hon vid något tillfälle lär ha uttryckt att maten var god och hans säng bekväm. En kväll, strax innan hon somnade, tog hon fram en veckotidning hon hittat på gatan och valde ut en novell i den. Berättelsen handlade om ett par. Alltid när det regnade gick de under samma paraply och där, tillsammans, hörde de dropparna smeka det spända tyget. Denna bild blev aldrig en verklighet för Ana Maria och Leo Pastel men hon tyckte om novellen och budskapet i den. Om detta var en utopi eller en realitet tog hon aldrig ställning till.

Paret Ana Maria och Leo Pastel kom att bli en legend i grannskapet, och frågorna om deras liv tillsammans översteg vida antalet svar. Och så också om Leos död. Vad man med säkerhet visste var att Ana Maria lämnade det orangea huset mot kvällningen en dag i början av vintern. På ryggen bar hon sin ryggsäck med spejande katter och fåglar på. Och vart hon styrde kosan, antog man, var dit vindarna förde henne.



Inspiration från stadsvandringar i São Paulo och Porto Alegre, Brasilien