"Ömhet och Crack" och "Otur" - två berättelser ur Erva Brava, Paulliny Tort

Berättelserna i boken Erva Brava (Ogräs) utspelar sig i den fiktiva staden Buriti Pequeno. Den är belägen - eller inte belägen – i en savannliknande del av staten Goiás, Brasilien. De två berättelserna som jag översatt här är "Ömhet och Crack" (Ternura e Crack) och "Otur" (Má Sorte). De speglar vad som försiggår dag efter dag, månad efter månad, år efter år i invånarnas sätt att leva sina liv och representerar vilken liten ort som helst utanför de stora tätorterna i Brasilien.

De sista meningarna i boken är: "Bara (den hemlöse) Zezinho kommer att flyta omkring i floden, skratta med glaslika ögon och munnen full av ruttna tänder. Från ena sidan av dalen till den andra kommer det grumliga vattnet att sprida sig i floden. Och den förvirrade prästen ska säga att staden kanske har upplöst sig själv. Buriti Pequeno finns inte längre. Det är bara vi, du och jag, som kommer att veta: från och med nu kommer det att vara som om den aldrig hade funnits."

Lars Skärgren





Ömhet och crack

De är fem vålnader som rör sig nära floden där vattnet forsar fram över det mörka bottenslammet, gurglar sig i trasiga plastmuggar och blekta pommesfrites-bägare av frigolit. Vålnaderna är likgiltiga inför natten, likgiltiga inför skräpet som omger dem. De smälter samman med mörkret. Emellanåt klafsar en badtoffel eller en byxfåll i en vattenpöl som floden slängt upp. Men de bryr sig inte, skakar på benet och låter sina spöklika, utmärglade kroppar glida vidare längs flodstranden. Mellan dem stiger en rökpelare upp. Den fyller luften med en bränd lukt, något artificiellt och smärtsamt. Bara ett ord eller två sägs dem emellan. Det är när de vill ha pipan som är gjord av ett PVC-rör och som går från hand till hand. Timret i den gamla bron knarrar när bilarna passerar. Deras strålkastare söker sig längs stranden på floden och till det stinkande vattnet som fortfarande reflekterar ljuset. För ett ögonblick, får vålnaderna ansikten, axlar och sår. De blir till människor av kött och blod. En av dem är förälskad men kärleken är obesvarad. Den har aldrig varit ömsesidig, vilket han tycker är orättvist. Han är ju inte så hemsk, inte så ful och vet ju hur man spelar boll, ja visste, för nu spelar han inte längre. Bedrövad suger han in röken från pipan. De andra fyra är äldre, några har barn. Två av dem känner inte sin pappa, en gillar inte sin mamma. Och han som mormodern uppfostrade, matades med nappflaska tills han var elva år. Trots olikheterna, fortsätter de fem tillsammans, sammansvetsade av törst och rädsla, ilska och hetta, ömhet och crack. De är fem vålnader som rör sig vidare längs floden bortom bron, inramade av den fina röken som kommer ut från pipan och struparna.



Förutom när de spökliknande varelserna behöver fräscha upp sig, är det numera ingen i staden som doppar sig i vattendraget. Floden Amanaçu stinker ibland värre än ett avlopp. Så blev det, efter att höns- och grisgårdarna dumpade ut den grötliknande sörjan av gödsel och foderrester i vattnet. De gjorde inte det varje dag, inte varje vecka men allt emellanåt. Byn ruttnade och fisken drunknade i skiten. Sedan blev det bättre, som idag. Natten är varm. En av vålnaderna sliter av sig skjortan, sparkar av sig tofflorna och hoppar i vattnet. Simmar långsamt tills han når en av de träpelare som bär upp bron. Han lyfter armarna över huvudet för att kalla på uppmärksamhet från de andra. Ingen av dem bryr sig. När han kommer tillbaka till gruppen, går pipan runt mellan dem än en gång. Han står emot, känner sig fräsch och lugnad av floden. Det slutar med att han ger sig och tar pipan. Folket som promenerar längs andra sidan vattnet, och som inte längre närmar sig den strand där vålnaderna flockas, granskar dem på håll. Där går par med älskande, fäder och mödrar, de gudfruktiga och dömande katolikerna, de troende i frikyrkorna, ja, alla sorters enkla depraverade människor som på håll iakttar de spökliknande varelserna. Folket ryser av vad de ser och fruktar för vad som kan hända med deras barn, vet inte vad de ska göra. De hade aldrig kunnat föreställa att detta skulle hända i Buriti Pequeno. På avstånd känner invånarna inte igen vålnaderna, men de vet vilka de är eftersom de alltid är desamma. Från sin sida tittar vålnaderna på stranden som är upplyst av gatlyktorna, på den raka trottoaren där folk paraderar i söndagskläder och känner att det finns något oövervinnerligt i avståndet. Ser stadsborna som om de är karaktärer i en gammal TV-såpa. Och för stadsborna ter sig utsikten som ett utdrag ur en skräckfilm. Frånstötande, kadaveraktig och täckt av sår.



Vålnaden som badat lägger sig på marken med händerna bakom huvudet. Badtofflorna och den torra skjortan blir kudde. Fukten dunstar från kroppen samtidigt som blicken följer de tunna molnen som för ovanlighetens skull täcker nymånen. Hostar, han känner lukten av ammoniak från sitt hår och sin hud. Det är en äcklig men igenkännbar lukt. Han tycker inte om den men vill fortsätta att insupa den. En annan av vålnaderna sitter på huk. Med en träpinne ritar han trianglar, hjärtan och sicksacklinjer i sanden. En tredje av dem petar i en sårskorpa på kinden, drar ut de vitgula flagorna från såret, undersöker dem så långt mörkret tillåter och kastar sedan bort dem. Så sitter de fem längs stranden, introverta och uppslukade av dessa småsysslor. När rusets domningar börjar lämna kropparna, lyfter vålnaden som badat sitt huvud mot den tomma trottoaren på andra sidan. Stadsborna har förskansat sig i sina hem för att se söndagskvällens sista tv-program. Många TV-apparater är påslagna vid denna tid. Många rena pyjamasar är utlagda vid fotändan på sängarna. Många tallrikar är fulla med fet kycklingsoppa, biff, potatis och sockerkaka. Vålnaden tänker på den doft lakanen har när de tas ned från klädstrecket, tänker på det fräscha skummet av tvålarna, han minns doften av de mustiga buljongerna i grytorna och ser kristallklart ljuset som passerar genom glaset från sovrummets glödlampor. Liggande på flodstranden, med huvudet vänt åt sidan, ser han en sjätte vålnad komma över bron. Två plastpåsar dinglar i hans händer. I tofflor hoplappade med nubb närmar han sig gruppen, hälsar med ett "God kväll". Hälsningen besvaras med ett mummel från de fem. De samlas runt plastpåsarna som är fyllda med bröd och en flaska läsk, guaraná. Ett lågmält samtal kommer igång om människor och platser där de kan få tag på det de ständigt söker. Problemet är att det finns mer paranoia än crack på stranden, tycker vålnaden som nyss fräschat upp sig i Amanaçu. Det finns inget mer att stoppa i pipan. Ett faktum som gör att den sjätte retar upp sig.



Efter att belåtet ha tuggat i sig brödet och sörplat i sig läsken säger två av vålnaderna "Hejdå". De korsar bron men går därefter åt varsitt håll. Den spökliknande varelsen som kommit med påsarna accepterar inte oturen och insisterar än mer på att det åtminstone borde finnas något gruskorn kvar av drogen. Men det finns inget, så han är tvungen att leta på andra stränder. Hur kan det vara så tomt om bara vi är här? Utan att svara rycker vålnaden som badat på axlarna. Den sjätte börjar tugga på naglarna, dessa som nästan är obefintliga och han slukar därför de herpesangripna nagelbanden. En ljummen vind krusar vattenytan och tar med sig de tomma plastpåsarna. Det är sent, det finns inget mer att göra. De sitter i en cirkel när en av dem föreslår att de ska tända en brasa. En av dem reser sig och med krökt rygg samlar han ihop grenarna som ligger omkring dem. Han kommer tillbaka med ett fång i armarna. Staplar dem i en hög. En annan av vålnaderna tar fram sin tändare ur fickan. Han tänder brasan med en tidningsbit som av en slump flög förbi. De håller sina händer nära elden, inte för att det är kallt utan för att njuta av den smekande värmen. Den sjätte vålnaden frågar om det finns några slattar sockerrörsbrännvin, cachaça, kvar i någon av flaskorna som slängts bakom Bar do Meio. Ingen av dem vet. Han går till berget av flaskor, kollar dem en efter en, kramar ur dem och låter dropparna nå sin strupe. Skvättarna är så få att de knappt skulle fylla en fingerborg. Han slänger tillbaka flaskorna bakom baren och går åter till de andra. Det han når inom räckhåll såsom papper, några kepsar och en tom tändsticksask slänger han på elden. Varje sak ger sin färg till lågorna. Gnistorna såväl som röken, stiger mot himlen och slingrar sig likt vågor i vinden.



Kullarna runt staden är klädda med skog som inte nås av en gnutta ljus. Silhuetterna av höjderna liknar djur som en dinosaurie, en val och en noshörning. Men djuren som kullarna döljer är av ett annat slag: jättebältor, ozeloter och igelkottar. Vålnaderna hör viskningarna som kommer från höjderna, de hör djurens tal, de hör veden som sprakar i elden, de hör den smutsiga floden som vänder på bottnens stenar. De lyssnar tills de urskiljer surret av en bilmotor från andra sidan stan och som närmar sig i ett nervöst virrvarr av kurvor och bensinångor. Bilen dyker upp, korsar bron. Ett strålkastarljus sveper över dem och följer marken mot den sprakande elden. Vålnaderna kisar och försöker att identifiera personen bakom ratten men misslyckas. En av dem förbannar styrkan i ljuset och täcker sitt ansikte med armarna. Den sjätte är den ende som envisas med att försöka identifiera vem som kommit dit. Han är också den som först inser att mannen som går ur bilen håller en revolver i handen. Revolvermannen sjunker ned på huk vid de andra och först då inser de vad som ska hända. Vålnaden som tagit ett dopp tvekar, vet inte åt vilket håll han ska springa. Det slutar med att han bli stående framför den beväpnade mannen medan de andra utnyttjar situationen och flyr åt olika håll. Nu har bålet mer glöd än eld och dess ljus räcker inte till för att kunna urskilja mannens kropp. Det är bara hans feta, runda och kala huvud som fångas av bilens strålkastare. Vålnaden som badat ser röken spy ut ur bilens avgasrör och tänker den absurda tanken att smita undan, att sätta sig i bilen och fly. Men han vet att han inte har en chans.



Mannen tar två steg närmare och riktar sitt vapen mot honom. Vålnaden förstår inte anledningen till handlandet, försöker minnas någon olöst konflikt, om han nyligen varit i något slagsmål eller om det är någon liten stöld som ligger bakom hotet. Han försöker minnas vad han gjort för olagligt den senaste tiden. Förseelserna är många men han kommer inte på något som står i proportion till detta hot. Utan att förstå vad som driver revolvermannen att hota honom, sjunker han ihop framför vapnets pipa. Är osäker på om han kommer att bli skjuten eller om det hela är ett dåligt skämt. Vålnaden vet inte om han kommer att dö, om döden kommer långsamt eller snabbt. Osäkerheten sprider sig i honom och bedövar hans kropp. Förvirrad lägger han händerna över bröstet och öppnar munnen långsamt för att få en förklaring. "Senhor, vad har jag gjort dig?". Mannen med revolvern skrattar. Skrattet går över i ett gurglande och han lutar huvudet bakåt så att strålkastarna till slut kan se vem han är. Vålnaden känner hur benen domnar bort. Nu förstår han allt, faller på knä. Livet strömmar ut ur hans porer i sin vilja att lämna honom. Han täcker ansiktet med sina händer och snyftar. Mannen med revolvern blir allvarlig igen. "Skäms du inte för att gråta, din jäkla knarkare?" Vålnaden svarar inte, lägger händerna på benen och låter bara ansiktet vara synligt, det konkava fejset kladdigt av sekret och fyllt av övergivenhet. "Varför skulle han skämmas för att gråta och att ligga på knä inför slutet?" Genom ögonens tårar försöker han för en sista gång iaktta den lilla staden där han föddes. Han ser den flagnande färgen på brosparrarna, kyrkans förvirrande vithet, detaljerna på fönsterkarmarna i kolonial stil, flodens oljiga ansikte, saker han aldrig tidigare riktigt lagt märke till. Blicken vandrar vidare till stadens grå parkbänkar i cement, till fasaderna på de anspråkslösa butikerna, till musikläktarens kupol på mitten av torget. Ögonen följer alla de platser som mister livet under nattens tysta timmar. Han kisar, vill inte iaktta mer, vill inte se mannen eller ögonblicket då han spänner avtryckaren. Vålnaden är inte längre en vålnad. Frågar sig om hans nerver, ben, blod och muskler hinner höra skottet när han ska dö.





Otur

Du säger att det är söndag. Och söndagar är bra för då tjänar du mer. Inte mycket mer, men bättre än på en vardag. Mamman höjer på ögonbrynen, om det är så min son, så ska du jobba. Hon sitter vid köksbordet i sin rullstol och gör ett uppehåll i att skala bönorna för att ge sin välsignelse till sonen. Utanför kliver du upp på motorcykeln, tar på hjälmen och korsar vägens röda linje. Däcken gör spår i leran. Det regnade ju i natt och det har regnat hela veckan men idag lyser en blek, låg sol. Den är som ett klot fyllt av skummande grädde på den molntäckta himlen. På fälten längs vägen ser du sojaodlingarna som täcker jorden som en tyst matta. Ljudet från motorcykeln är det enda i denna gröna öken. Gårdens portar öppnar sig för dig. Det händer bara på söndagarna. Du gillar det för det är som om en viktig person anländer. Intill receptionen, står arbetskamraterna som kommit tidigare i sin rostiga pick-up. Du går av mc:n och hälsar på dem med en nick. Snart börjar de snacka om matchen som går på TV ikväll. Du kommer att lyssna på den på radion för du har ingen parabol. Men det är ok tycker du. Ja, du föredrar radion för det är fotbollen som räknas inte en massa skitsnack. De håller med om det men vill gärna se målen. Du hoppas att jobbet ska gå snabbt idag. Det finns tid att ta en cigarett, du tar två bloss och spottar sedan på marken. Blicken stirrar på loskan som lägger sig ovanpå. Den geléaktiga klumpen vill inte blanda sig med jorden. Du petar på den med stövelns tå för att den ska försvinna. När du rökt klart slänger du fimpen långt bort. Runt receptionen är det fullt med fimpar, så det ser ut som att det har varit fest. Du funderar på att ta en cigarett till, när chefen plötsligt kommer ut genom en dörr. Solglasögonen sitter på hans hjässa, han gör en gest och vinkar åt er. Chefen är inte som du med sina solglasögon, sitt bälte och sin kritvita skjorta. Allt utom skorna lyser. Som alltid täcks de av ett fint lager med damm. "Vad ska jag göra chefen?", "Vad tror du?", "Ta upp den för fan!"

Den senaste tiden har det regnat alldeles för mycket. Fukten gör att sojabönorna klumpar sig till blockliknande stora sjok, kanalerna i silon täpps till och den slutar att fungera. För att sära sojabönorna måste man klättra upp på spannmålsberget, gå ovanpå det och stampa med stövlarna tills bönorna skiljer sig från varandra. Du och dina två arbetskamrater går in i den cylinderformade byggnaden. Som förste man kommer du in och känner den unkna luften, doften av jäsning och den outhärdliga värmen. Det är inte lätt att andas härinne. Du är först att gå nedför trappan men hör de andra precis bakom dig. Inte för att deras närvaro förändrar något, men det är ändå tryggare att vara fler här inne där allt verkar vara tyngre. Berget av bönor är gigantiskt. De sade fyra tusen ton som kan fylla fler än hundra lastbilar. Metallväggarna knakar och knäpper då och då, de är heta. Ingen vill att ett stopp i rören ska försena arbetet. Tänk på matcherna, du erkände det inte för dina arbetskamrater men du ville också ha en parabol för att se målen såsom de andra kan. "Undrar hur många söndagar man måste jobba?" Du kommer att behöva dricka mindre, inte träffa kompisarna så ofta och undvika stranden vid floden. Visst, om du vill kan du ta ett bad, men nej, då hänger du bara där vid flodkanten, lyssnar på hög musik och lägger pengar på cigaretter, snacks och drinkar.

Hur många gånger har din mamma sagt att det här livet är skadligt för dig. Att det bästa är att du jobbar hårt, avslutar dina studier och att du tar ett jobb i stan. Men kommer det att hända? Rytmiskt fortsätter du att stampa på sojaklumparna, stampar och stampar. En gång åkte du med din gudfar till en by där alla var färgade. Han sålde verktyg till dem. Vad de firade förstod du aldrig men de dansade och trampade ungefär som du gör nu medan de skramlade i sina skallror. Det kanske inte var skallror. Du förstår dig inte på ursprungsbefolkningen, det enda som stod klart var att de stampade på marken så att den gungade. Du kände ingen rädsla för dem. Egentligen är du inte rädd för någon. Det ryktas att din gammelmormor kom från det folket. Hon blev aldrig konfirmerad eller vigd av en präst eftersom hon hatade kyrkan. Men det är bättre att inte tänka såna där nonsensgrejer som gammelmormor, dans eller skrammel,. Nu gäller det sojan. I ditt minne kommer de små skyltarna upp som stod vid vägkanten med koden "Sort CP4 EPSPS" även om du inte begriper vad bokstäverna betyder. Det är gårdsägarens grej, en av de många egenheter dessa människorna har. Stampandet gör att sojaklumparna skiljer sig från varandra efter hand. Kornen börja rinna igen. De flyter som strömmar av vatten.



Svettpärlorna från din panna droppar på sojaberget. Du tittar åt sidan. De andra två svettas också, skämtar och skrattar. Det är vid detta tillfälle, i ögonblicket av skratt som bönorna försvinner under dina fötter. Nej, det är inte sojan som försvinner. Det är du som likt en tandpetare sjunker ned i sojahavet, bara huvudet blir kvar ovanför. När du inser vad som händer skriker och kämpar du och letar efter ett fotfäste men hittar inget. Bönorna är tunga och ju mer du rör dig desto mer sjunker kroppen. Arbetskamraterna springer mot dig och försöker ta tag i dina armar. Testar att dra i ditt huvud, försöker med allt de kommer på men ingenting hjälper. De rusar till silons utgång och skriker på hjälp. "Hallå, tänker ni lämna mig här?" Du blir ensam kvar när de försvinner och tänker på att kompisarna också måste vara rädda för att sjunka ned i sojahavet. Den ruttna lukten av jäsning är borta och du kommer när som helst att sjunka mer. Lugn, nu hittar höger fot ett pyttelitet stöd. Det är ett svetsmärke på siloväggen. Energin går åt till att hålla kroppen fri från sojahavet som omger dig. Allt gör ont, särskilt ont gör bröstet. Sojan krossar. "Kommer dom andra inte tillbaka ? Hjälp!" Du skriker ut i intet. Men visst, arbetskompisarna skulle inte ha fegheten att överge dig, de kommer tillbaka. Du vet inte hur lång tid som gått, huvudet är tomt och du tänker inte klart. I det ögonblicket är det många som samlas inne i silon men du känner knappt igen någon av dem. Framför dig, är de gula och svarta repen de försöker hjälpa dig med, en spade, en bräda och andra redskap som inte heller är till någon hjälp. Några steg från huvudet reser sig en tio meter hög våg av spannmål mot siloväggen. Det ser ut som ett fotografi, "Vågen". Om berget börjar glida kanske alla som försöker rädda dig också dör. Det får dig att kisa, men det är omöjligt att gråta. Lungorna som pressas av sojan tillåter inte det. Sedan gråter du inombords, ett imploderande rop som löses upp i ett sekret du sväljer direkt. Det är som vid en drunkning. Bara du, som aldrig har sett det verkliga havet, kommer att dö i ett torrt hav. Du ville se havet, veta hur saltvattnet smakar, se vågornas rörelser, uppleva djuren som lever i det och äta fisken där. "Kommer det någonsin att ske?" Bilderna är förvrängda: du ser sojans som drottningens rikedom, händerna som inte ger någon hjälp, silons metallväggar, trådarna som håller uppe tiden, turen. Oturen. Sjunker djupare, "Men varför du?" Under några sekunder tänker du på att be men förmår dig inte. Du chockas av upprördheten hos dem som försöker rädda dig. Att hålla höger häl på svetsbulten är det enda du förmår. Om foten glider av slukar sojahavet dig. Du gör ytterligare ett försök att be men både tro och övertygelse saknas. Minns inte ens Fader Vår eftersom du inte bett på länge. Låt ditt bröst ta ett andetag och uppmana de som är närmare Gud att be för dig. Mitt i denna kvävning hoppas du att åtminstone en person kommer att besvara din önskan. "Vem vet om Gud förbarmar sig?"

En förman nickar. Det ser ut som om han ska be men han reciterar bara några ord ur en vers i Bibeln. Räddningsfolket är på toppen av trappan. De går ned i silons dunkel. I sina uniformer och kepsar, med ficklampor och verktyg, är de förberedda på att möta det sojabruna universumet. Brandmännen kom långväga ifrån eftersom Buriti Pequeno inte har någon egen station. Deras enda hopp idag är att ta sig härifrån levande. "De vet hur man navigerar i sojahavet", säger en man vars ansikte du inte ser. "Sa han verkligen det?" Gårdens arbetare röjer vägen för att ge plats åt brandmännen som är selade med rep i stegarna. De sänker ned fyra röda brädor som ska omge dig, sätter på dig en syrgasmask och lovar att allt ska bli bra. "Du kommer inte att dö idag". Men efter flera försök att befria dig inser de att du är så fast i i sojamassan att du verkar ha blivit en del av den. Bönorna vill gnaga på dig, svälja dig vilket är ironiskt eftersom du aldrig har smakat på dessa små kulor. Har ingen aning om hur de smakar och du känner inte heller någon som har testat dem. Du vet att oxar äter soja och att du gillar nötkött. Men det är en annan sak.

Hälen glider av bulten som gett stöd under mer än tre timmar. Nu är du fastsurrad och kommer inte att sjunka mer. Syrgasmasken hjälper och ger större delaktighet, ger dig mer klarhet i vad som händer. Du börjar kunna urskilja ansikten, röster, namn och kan notera blodgrupperna som är broderade på overallfickorna: O+, O-, AB+. Med kraftfulla rörelser vänder sig brandmännen mot sojavågen och granskar den. Deras stumma läppar verkar säga: "Snälla döda oss inte, vi försöker rädda en man". Plötsligt stannar de. Den längste av dem som ser ut att vara förman klättrar upp för trappan och lämnar silon. "Kommer de att ge upp?" Det går oändliga minuter innan han resolut kommer tillbaka. "Vi ska öppna väggen". Du vet det inte ännu, men att borra hål i en silovägg är inte vanligt. Silon förstörs och sojabönorna kommer att forsa ut på marken. Det är en förlust som ingen chef vill ha. Chefen lyssnade motvilligt på argumenten "Det är absolut nödvändigt att minska trycket på hans kropp annars får vi inte ut honom levande". Om än motvilligt så kom ett godkännande från chefen. Men det kom i alla fall. Det bullrar, gnisslar och skriker i silons metallvägg. Man mäter på utsidan. Brandmännen arbetar försiktigt och smidigt för de vet att de naturliga gaserna från jäsningen kan antändas av minsta gnista. Då flyger allt i luften med en smäll. Då försvinner den så dyra silon, det så obetydliga livet, brandmännen och alla sojabönorna. Och ägaren hamnar i ett svårt läge.

Tills att friden infinner sig. En frid helt motsatt den hydrauliska maskinen som skär i metallen. En märklig frid med svettiga, flämtande brandmän som omger dig. Men allt är bra. Syret sötar lungorna, ger sömn och tröst. En trötthet infinner sig. En tanke rör sig i ditt huvud om att du kanske kommer att dö. "Är det så här det sker?" Du har sett djur som dör, hur de plågas och hur de skriker redan innan första slaget. Döden är en skugga som tillkännager sig själv. Det är inte den här tröttheten. Att dö är något annat. Du håller nästan på att falla i sömn. "Ska du dö?" Nej, bara sova, du är väldigt, väldigt trött, förmår inte längre hålla emot, syret är som en grön rök. Brandmännen glider över sojaberget och ljuden försvinner. När ögonlocken sluter sig kommer en stråle av ljus in i silon. Det skriks och klappas utanför och man firar något du först inte förstår. Brandmännen pressar bönorna genom öppningen i väggen som inte är en normal spricka. Den liknar mer en konservburk som öppnats med en kniv, men det fungerar. När trycket minskar känner du att byxorna är genomdränkta av urin, att alla dina kläder klibbat fast på huden och att varje ben och muskel smärtar. Kroppen verkar konstigt nog inte vara din. Du är långt, långt borta men du ser på brandmännen med desperat tacksamhet. Skrattet och gråten pockar på, inget annat får plats i detta nu. Du uppfattar bara att de säger ditt namn: "Ezequiel, det är över snart.