När en minut har 180 sekunder

Dianina stödde sig än på sitt vänstra ben, än på det högra där hon lutade sig mot hörnet på det grönlackerade gjutjärnsstaketet. Hon konstaterade att 30 minuter hade gått utan att Danilo hade dykt upp. Tiden, som nu hade passerat sju, hade hon använt till att granska staketet och funderat över det som fanns innanför det. Det verkade vara två och en halv meter högt. Varje spjäla slutade med en hulling som pekade mot skyn. Mellan spetsarna gick tre tunna vajrar som enligt en varningsskylt ledde ström. På utsidan var inhägnaden försedd med anti-klättringsskydd. Klinkerplattorna innanför järngallret reflekterade dagens sista ljusstrålar. Den vita, rappade väggen var utan tillstymmelse till algbeväxt. Två prunkande hibiskusar i solida marmorurnor såg ut att omfamna gästingången. Under sin fortsatta väntan började Dianina fantisera om livet i huset som staketet omgärdade. Framför sig såg hon en moder som ägnade dagarna åt shopping när hon inte styrde och ställde över städerskan, trädgårdshjälpen och kvinnan som lagade lunch åt familjen. Mannen i huset lämnade antagligen huset vid tiotiden varje dag. Då begav han sig till något av departementen i staden. Där, var Dianina nästan säker på, hade han inte någon särskild uppgift även om titeln talade om något annat. Den huvudsakliga arbetsuppgiften var att han skulle vara närvarande och för detta kvitterade han ut sin lön i slutet av månaden. Och kanske var det så att paret hade valt att inte gifta sig så att frun fortsatt kunde plocka ut pensionen hon hade rätt till efter sin bortgångne far som varit militär. Naturligtvis, sade Dianina för sig själv, hade de tre välartade barn, varför skulle annars frun behöva ha så mycket hjälp i huset. Madam själv stuvade dagligen in de yngre i sin hybridbil för att ta dem till privatskolan och för att på så sätt undvika risken att de blev kidnappade eller möjligen bestulna på sina mobiltelefoner.

Dianina suckade över hur olika livet kunde te sig för oss som vuxit upp i detta land. En del kan bygga in sig i fängelseliknande miljöer på stora ytor medan vi andra pressar in oss i en etta med kokvrå eller är tvingade att bo kvar tillsammans med våra föräldrar. I samma ögonblick konstaterade hon att det var dags att köpa nya gympaskor och sade för sig själv: "Nu får han faktiskt komma snart, annars skiter jag i att träffa honom idag." Tankarna gick från föreställningen om livet i huset med det gröna järnstaketet, till inköp av gympaskor och sedan vidare till hur hans klocka och tidsuppfattning verkade fungera. Det var ju inte första gången hon hängde utanför detta staket. När de pratades vid idag på eftermiddagen hade han sagt: "Vi ses om en stund". En stund, tänkte Dianina, det är sådär tjugo, trettio minuter och då skulle klockan vara sju. Punktlig som alltid, infann hon sig därför vid gatuhörnet med det intilliggande huset.



Vid något tillfälle hade hon funderat över om antalet sekunder på en minut kunde variera från person till person. Själv visste hon med säkerhet att en minut var detsamma som 60 sekunder. Men kanske innehöll Danilos minut 180 sekunder eller mer. Om det var så, skulle han inte komma än på en stund. Tjugo minuter är ju då en timma, och trettio är en och en halv. Snabbt räknade hon ut att i sekunder blev det så många som 16 200. "Vem skulle inte vilja ha ett sådant tidstillskott", utbrast hon för sig själv, samtidigt som en salamander ilade över de gräddvita klinkerplattorna innanför staketet. "Om jag hade så mycket extra tid skulle jag använda en del av den till att göra ett ännu bättre jobb. Det skulle arbetsgivaren gilla! Eller varför inte ta ut svängarna på nattkröken, hänga över en drink tillsammans med goda vänner och se klubbägarens ögon lysa av dollartecken när hens fickor fylldes med pengar. Tidstillskottet skulle också ge mig möjlighet att hinna med en andra kopp kaffe på morgonen. Hm, eller varför inte fördjupa mig i något ämnesområde som är spännande. Lite lockande är astrologin, eller rentav meterologin, så som min ex-pojkvän hade gjort."

För att fördriva tiden i väntan på Danilo tänkte Dianina tillbaka på vad exet hade berättat senast de sågs:

"Som barn tillbringade jag timmar i sträck på stenpiren som skyddade kustsamhällets hamn från havets instormande vågor. Från min trebenta träpall på stenbeläggningen blickade jag ut över havet, kände in vindarnas styrka, uppskattade vågornas höjd, definierade molnformationerna och utfärdade mina egna väderprognoser för de kommande dagarna. I fickan på min marinblå canvasjacka låg, förutom ett rutat anteckningsblock, en penna, en gradskiva och en räknesticka. Det var tiden innan bojar med sensorer och drönare från luften mätte våghöjden. Men jag var fräck och plockade med mig två trälinjaler från skolan. Med dom uppskattade jag våghöjden genom att mäta skillnaden i höjd mellan en kommande vågtopp och en efterföljande vågdal. En och annan förbipasserande log när de såg mitt enkla mätverktyg, andra förstod hur det fungerade och kunde ibland slänga ur sig några uppmuntrande ord. De dagar havet hade omätbara krusningar använde jag tiden på piren till att sluka texten i min meteorologibok för att hitta rätt namn på himlens vita tussar och hotande sjok. Jag fantiserade för mig själv om hur de olika cirrusmolnen visade sitt lättsamma humör men också om att de snabbt kunde vända sinnestämmingen till ilska. Cumulusmolnens blev för mig till oförargliga bomullstussar medan stratocumulusmolnen signalerade nedstämdhet och tristess. Visst undrade många över hur nördig jag var i min beundran av vädrets makter och för meteorologins outforskade områden. Jag minns väl att sekunderna efter att jag blåst ut de tio ljusen på min födelsedagstårta så sa jag till familjen: "När jag blir stor ska jag bli meteorolog."



Eftersom de inte hade setts på några år minns Dianina att hon skjutit in en fråga om han jobbade som meteorolog. Han hade fortsatt:

"Jo, åren gick. Min yrkeskarriär tog en helt annan bana. (han log samtidigt som han såg ut att söka efter ett svar) Min titel blev handelsresande astrolog. Denna karriär började med att jag med husvagn kuskade runt till olika marknader, slog upp mitt förtält och hängde upp skyltar med "Spå din framtid". Av någon anledning spred sig ett rykte om att jag var duktig på att sia men också på att vara hjärtetröstare utifrån astrologins (han sökte efter ett avslut på meningen) diffusa fält. Resorna blev fler och fler och längre och längre. På nätet spred det sig om vad jag gjorde och därefter kom min första inbjudan att tala på en kongress i Sydamerika. Och samtidigt öppnade jag min sajt där man kunde prenumerera på rådgivning och analys. Listan på prenumeranter som betalade en månadsavgift växte snabbt. Det dom fick med en prenumeration var tillgång till 10 minuters personligt astrologisk rådgivning per vecka plus att jag ibland slängde in en och annan inspelad föreläsning. Om jag ska vara uppriktig var det en befrielse för mig att slippa ha gråtande kvinnor framför mig och att se män skaka av ilska för att jag inte bekräftade deras många gånger rigida tankar.

Men jag måste vara ärlig och säga att särskilt intresserad av astrologi och av att spå har jag egentligen aldrig varit. Däremot har mitt intresse för väderfenomen levt kvar. För vad är väl mer intressant än att fundera över riktningen på en kommande orkan i södra USA, vågornas höjd längs Kap Verdes stränder eller om köldknäppar på Svalbard. Men jag insåg ju också att intresset säkerligen skulle förbli ett intresse och att yrket meteorolog skulle få vänta till livet efter detta. När jag uttalat detta för mig själv insåg jag att det fanns ett problem: jag trodde inte på ett liv efter detta."



Dianina funderade över vad hennes ex hade berättat och insåg att även hans livshistoria hade handlat om tid. Hon kollade klockan och suckade djupt: "Kanske vill Danilo inte träffa mig mer?"

I samma ögonblick förnam hon ett gurglande läte. Det var Ler-Johan som med sin fjäderlätta kropp verkade kalla på hennes uppmärksamhet. Fågeln skuttade ett tiotal steg, stannade upp, vred huvudet som i en hälsning, gurglade lockande och fortsatte sedan att ta ytterligare ett tiotal steg. Dianina uppfattade det som om att han ville trösta henne. Ler-Johan, eller muraren som arten ibland kallas, började picka i den magra, röda jorden och formade den till en liten boll. Den greppade han med näbben och de lätta vingarna tog fågeln och hans lerboll upp i ett träd. Där väntade Ler-Johanna vid den nyss anlagda grunden till deras gemensamma bo. Dianina visste att framför dem låg ett tålmodigt arbete med att skapa sitt näste med hjälp av den cementliknande jorden. Vad Ler-Johan och Ler-Johanna visste (utan att kanske vara medvetna om det) var att boet skulle anläggas i en grenklyka, ha en arkitektur likt en ugn och att ingången skulle vara mot det håll som vind och regn vanligtvis inte kommer från. Dessutom sade instinkten dem att innanför boets öppning måste det finnas en vägg som ska hålla fienden ute. Det sägs att Ler-Johan är en vänlig själ. Så hade Gud en gång bestämt. Hen skapade fågeln till minne av en snickare som hette Johan och som byggde hus utan att ta betalt för arbetet. "", sa Gud, "eftersom soluppgången alltid kunde skådas från dem". När Johan dog sörjde hela byn. Gud bestämde sig då för att ge liv åt denna lilla fågel som ett minne av snickaren Johan.

Naturen innehåller mycket klokskap, tänkte Dianina, kanske till och med mer än vad den mänskliga varelsen besitter idag.Så rullade tankarna på om läget i världen där alltfler sällade sig till populistiska och osanna fakta.



På de trovärdiga nätverk hon följde dagligen syntes och hördes en del politiker och opinionsbildare som med emfas förnekade den globala miljökatastrof som närmade sig; som såg det livsfarliga viruset som en del av Darwins idé om det naturliga urvalet; som gjorde sig maktfullkomliga och enväldiga (och kanske enfaldiga) som ett led i att (av)demokratisera sina länder. Dianas frågade sig hur en allt större grupp anhängare av dessa idéer kunde välja att frånsäga sig makten över sina liv och att tillåta sig att insiktslöst följa den åsiktsvind som blåser istället för att tänka själv. Här handlar det om opinionsvindar som inte har med meterologi att göra även om hon själv skulle vilja kalla populismen ett lågtryck uttryckt med exets ord. Tänk om människan istället var så klok att hon byggde sitt bo såsom Ler-Johan gör. Då skulle åsiktsvindar som kyliga snöstormar och dundrande åskbyar inte kunna tränga sig in i hens mentala vindlingar.



Klockan närmade sig åtta och Dianinas tålamod hade börjat tryta. När jag funderar på det här med tid, tänkte hon, så var prefekten i min barndomsstad en lustig figur. Han kändes igen på sin bonjour, sin cylinderhatt som guppade på skulten och på sin monokel vars länk vilade på den höga kindknotan och inte lät sig rubbas av fartvinden. Käppen pendlade rytmisk med gångtakten, de halvsulade läderskorna klapprade i gatstenen. Alla visste att han rundade det första gathörnet 07.49, passerade Apoteket 07.52, bageriet 07.55 och exakt 08.00 greppade prefekten om handtaget till sitt kontor. Dianina bestämde sig för att han tillhörde dem som insett att det går 60 sekunder på en minut.



Väntan för Dianina hade varit lång vid det gröna gjutjärnsstaketet och emellanåt blossade en blandning mellan ilska och otålighet upp. Samtidigt tyckte hon sig skönja en förståelse för hur olika personer definierar tid. Till och med infann sig en känsla av avundsjuka i sättet att förhålla sig till minuter, timmar och dagar. I samma sekund som de solida bronsklockorna i kyrktornet slog åtta slag, dök mannen upp. Han som hade 180 sekunder på en minut. Med ett brett leende frågade Danilo om hon hade väntat länge.



Inspiration under väntan vid ett staket i Brasília, Brasilien